Smink är förtryck
Vadå, smink är väl inte förtryck? Tjejer väljer ju själva att ha det, och killar gör ju också saker för att vara snygga? Kan du inte bara låta folk ha det dem vill ha? Detta kan vara några invändningar på rubriken. Låt mig förklara.
Förtryck är ett starkt ord, som sällan kopplas till saker man tar för givet och som finns i ens vardag. Men enligt mig är smink förtryck. Jag anser det rent av vara ett större problem än burka/slöja i Sverige.
Alla människor lär sig hur de ska bete sig, från andra människor. Vad vi lär ut till varandra går i traditioner, man lär helt enkelt ut till andra det man själv vet om: dvs vad andra lärt en. En sådan sak är smink. Kvinnor har i alla tider varit förtryckta av män; inte haft rösträtt, inte få jobba, inte få uttrycka sina åsikter och tas på allvar, vara till för mannens begär osv. Som sagt så går vad vi lär oss i arv, och detta gäller även smink: genom alla tider har kvinnor varit en sexsymbol och till för mannens begär, kvinnor har alltid haft höga krav på sig att se bra ut, genom korsett, peruk och smink. "Men kvinnor vet väl själva vad de vill, och de vill uppenbraligen ha smink?" Nja, jag ser det inte riktigt så. Samhället formar även vad vi vill. Samhället formar vad vi ska uppnå i livet, detta ser man genom att de flesta vill ha liknande saker. Saker som karriär, pengar, status etc. Samhället har också historiskt lärt kvinnor att de ska vilja ha smink, det är något de ska ha på sig för att inte vara så fula och vara attraktiva för män. Under hela barndomen ser man vackra prinsessor med smink, och senare tonårstidningar med smink. Och alla andra har ju smink, så jag vill också ha det.
Jaha, men vad gör det att kvinnor vill ha smink då? Ska man inte få vara fin? Killar tränar ju t.ex för att vara fina. Jo, det är sant. Självklart ska man få vara fin och självklart gör även män sitt. Men det jag tycker är problematiskt är omfattningen. Om alla män och alla kvinnor bar smink, then fine. Men nu är det inte så. Det måste vara mindre än 1% av män som bär smink regelbundet, och över 50% bland kvinnor. Det är en ganska skev fördelning. Och ska man vara mer långsökt och liksätta tränade killar med sminkade kvinnor, tror jag fortfarande inte över 50% av män tränar ofta. Jag ser fler otränade män än osminkade kvinnor. Även om många män tränar gör även många kvinnor det, och att säga att kroppshetsen är lika stor bland killar som tjejer tror jag skulle vara att stretcha sanningen. Detta gäller inte bara smink, det gäller alla möjliga ideal och det är mycket mer okej för en kille att inte bry sig om utseendet än för en tjej.
Vad säger då det här? Det säger att kvinnor inte duger som dem är. Det säger att de måste ta på sig smink för att bli fin nog för att ha en chans med en kille. Så är det ofta inte, men jag tror många känner så. Det säger också att män äger kvinnor. Kvinnorna ska göra sig fina för männen, men männen behöver inte göra sig fina för kvinnorna.
Den ständiga matningen och idealen som pumpas från reklam och MTV, att kvinnor ska vara sminkade, snygga och smala och ett sexuellt objekt för män är enligt mig ett stort problem, som ofta är ganska osynligt i debatten. Jag har aldrig hört någon prata om problemen med smink, medan jag tycker det är uppenbart. Detta är för att vi är hemmablinda, det är kollektivt accepterat med smink hos oss och därför är det inte ett problem, eller så är det för svårt för många att medge att det är ett problem för att det påverkar deras självbild. Då finns det en annan taktik som är lättare att föra: Man flyttar debatten någon annanstans. Man flyttar den till muslimer. Det sägs mycket skit om muslimer, och en av dem är att deras kultur är kvinnofötryckande. Kvinnorna måste bära slöja för att skydda håret, detta är ett klart tecken från männen att "äga" kvinnorna; detta är min kvinna och ingen annan ska få se hennes hår, du måste skyla dig. Detta är ett problem. Detta problem i sig är mycket större än sminkproblemet, för att smink i alla fall är till för att visuellt pimpa ens utseende, medan slöja är motsatsen, att ta bort något vackert från kvinnorna. Och sanktionerna för att inte ha slöja är något större från samhället än för dem som inte vill ha smink. Och de flesta kvinnor som bär slöja säger också att de vill bära det, men det är samma socialiseringsprocess där. Men det jag tycker är så fel i denna debatt är proportionen plats den får i debatten: Nu ska jag använda generösa siffror: Om man ska anta att 50% av alla kvinnor bär smink i sverige, då pratar vi om 2 500 000 berörda människor. Det är extremt många. Det finns 100 000-250 000 muslimer i Sverige. Hälften av dem är kvinnor, max hälften av kvinnorna bär slöja. Det blir 87 500 personer. Det är inte lika många. 50 personer i Sverige bär burka. Trots detta hör jag lite om smink, mer om muslimer. Trots att slöja är ett svårare problem än smink är det så fruktansvärt många fler som drabbas av sminkproblemet än slöjaproblemet i Sverige att jag tycker det utväger gravt. Detta är på grund av den främlingsrädslan som växer i samhället, det är lättare att säga att "dem" förtrycker kvinnor, för då skyller vi ifrån oss och flyttar fokus från oss till dem. Vi blir hemmablinda.
Vad är då min poäng med det här inlägget? Att alla kvinnor ska sluta ha smink och bli som män? Nej, självklart inte. Vill man ha smink ska man ha det. Jag själv står inte över detta, jag faller också i i könsroller; jag spelar våldsamma datorspel, hävdar mig bland kompisar, är högljudd, och allmänt grabbig. Och det är inte något jag kommer sluta vara under min livstid. Man kan inte bara frånsäga sig den man är. Jag tycker själv smink är vackert, kvinnor med smink är oftast vackrare än utan och har större chans att konkurrera. Men smink är problematiskt på ännu ett sätt, dvs det sätter en högre standard. Man blir van vid att tjejer ska vara så snygga som de är med smink, och det blir det nya normalfallet. Då blir de helt plötsligt fulare än normalt utan smink, och deras naturella tillstånd blir "fult". Det är en olycklig utveckling. Det jag säger är att man kan tänka på detta. Tänka på sin situation och vara medveten om hur detta fungerar. Och om man sedan ändrar sitt beteende och slutar använda smink, bra. Fortsätter man som man gjort, bra. Kanske kommer man ändra sin idé om hur man uppfostrar sitt barn. Dessa saker tar tid. Och självklart ska man få göra sig fin. Män klär sig i kostym vid fina tillställningar. Kvinnor sminkar sig. Det blir bara problematiskt när det sker hela tiden, och det är väldigt snedfördelat mellan kvinnor och män.
Vadå, smink är väl inte förtryck? Tjejer väljer ju själva att ha det, och killar gör ju också saker för att vara snygga? Kan du inte bara låta folk ha det dem vill ha? Detta kan vara några invändningar på rubriken. Låt mig förklara.
-
Förtryck är ett starkt ord, som sällan kopplas till saker man tar för givet och som finns i ens vardag. Men enligt mig är smink förtryck. Jag anser det rent av vara ett större problem än burka/slöja i Sverige.
-
Alla människor lär sig hur de ska bete sig, från andra människor. Vad vi lär ut till varandra går i traditioner, man lär helt enkelt ut till andra det man själv vet om: dvs vad andra lärt en. En sådan sak är smink. Kvinnor har i alla tider varit förtryckta av män; inte haft rösträtt, inte få jobba, inte få uttrycka sina åsikter och tas på allvar, vara till för mannens begär osv. Som sagt så går vad vi lär oss i arv, och detta gäller även smink: genom alla tider har kvinnor varit en sexsymbol och till för mannens begär, kvinnor har alltid haft höga krav på sig att se bra ut, genom korsett, peruk och smink. "Men kvinnor vet väl själva vad de vill, och de vill uppenbraligen ha smink?" Nja, jag ser det inte riktigt så. Samhället formar även vad vi vill. Samhället formar vad vi ska uppnå i livet, detta ser man genom att de flesta vill ha liknande saker. Saker som karriär, pengar, status etc. Samhället har också historiskt lärt kvinnor att de ska vilja ha smink, det är något de ska ha på sig för att inte vara så fula och vara attraktiva för män. Under hela barndomen ser man vackra prinsessor med smink, och senare tonårstidningar med smink. Och alla andra har ju smink, så jag vill också ha det.
-
Jaha, men vad gör det att kvinnor vill ha smink då? Ska man inte få vara fin? Killar tränar ju t.ex för att vara fina. Jo, det är sant. Självklart ska man få vara fin och självklart gör även män sitt. Men det jag tycker är problematiskt är omfattningen. Om alla män och alla kvinnor bar smink, then fine. Men nu är det inte så. Det måste vara mindre än 1% av män som bär smink regelbundet, och över 50% bland kvinnor. Det är en ganska skev fördelning. Och ska man vara mer långsökt och liksätta tränade killar med sminkade kvinnor, tror jag fortfarande inte över 50% av män tränar ofta. Jag ser fler otränade män än osminkade kvinnor. Även om många män tränar gör även många kvinnor det, och att säga att kroppshetsen är lika stor bland killar som tjejer tror jag skulle vara att stretcha sanningen. Detta gäller inte bara smink, det gäller alla möjliga ideal och det är mycket mer okej för en kille att inte bry sig om utseendet än för en tjej.
-
Vad säger då det här? Det säger att kvinnor inte duger som dem är. Det säger att de måste ta på sig smink för att bli fin nog för att ha en chans med en kille. Så är det ofta inte, men jag tror många känner så. Det säger också att män äger kvinnor. Kvinnorna ska göra sig fina för männen, men männen behöver inte göra sig fina för kvinnorna.
-
Den ständiga matningen och idealen som pumpas från reklam och MTV, att kvinnor ska vara sminkade, snygga och smala och ett sexuellt objekt för män är enligt mig ett stort problem, som ofta är ganska osynligt i debatten. Jag har aldrig hört någon prata om problemen med smink, medan jag tycker det är uppenbart. Detta är för att vi är hemmablinda, det är kollektivt accepterat med smink hos oss och därför är det inte ett problem, eller så är det för svårt för många att medge att det är ett problem för att det påverkar deras självbild. Då finns det en annan taktik som är lättare att föra: Man flyttar debatten någon annanstans. Man flyttar den till muslimer. Det sägs mycket skit om muslimer, och en av dem är att deras kultur är kvinnofötryckande. Kvinnorna måste bära slöja för att skydda håret, detta är ett klart tecken från männen att "äga" kvinnorna; detta är min kvinna och ingen annan ska få se hennes hår, du måste skyla dig. Detta är ett problem. Detta problem i sig är mycket större än sminkproblemet, för att smink i alla fall är till för att visuellt pimpa ens utseende, medan slöja är motsatsen, att ta bort något vackert från kvinnorna. Och sanktionerna för att inte ha slöja är något större från samhället än för dem som inte vill ha smink. Och de flesta kvinnor som bär slöja säger också att de vill bära det, men det är samma socialiseringsprocess där. Men det jag tycker är så fel i denna debatt är proportionen plats den får i debatten: Nu ska jag använda generösa siffror: Om man ska anta att 50% av alla kvinnor bär smink i sverige, då pratar vi om 2 500 000 berörda människor. Det är extremt många. Det finns 100 000-250 000 muslimer i Sverige. Hälften av dem är kvinnor, max hälften av kvinnorna bär slöja. Det blir 43 750 personer. Det är inte lika många. 50 personer i Sverige bär burka. Trots detta hör jag lite om smink, mer om muslimer. Trots att slöja är ett svårare problem än smink är det så fruktansvärt många fler som drabbas av sminkproblemet än slöjaproblemet i Sverige att jag tycker det utväger gravt. Detta är på grund av den främlingsrädslan som växer i samhället, det är lättare att säga att "dem" förtrycker kvinnor, för då skyller vi ifrån oss och flyttar fokus från oss till dem. Vi blir hemmablinda.
-
Vad är då min poäng med det här inlägget? Att alla kvinnor ska sluta ha smink och bli som män? Nej, självklart inte. Vill man ha smink ska man ha det. Jag själv står inte över detta, jag faller också i i könsroller; jag spelar våldsamma datorspel, hävdar mig bland kompisar, är högljudd, och allmänt grabbig. Och det är inte något jag kommer sluta vara under min livstid. Man kan inte bara frånsäga sig den man är. Jag tycker själv smink är vackert, kvinnor med smink är oftast vackrare än utan och har större chans att konkurrera. Men smink är problematiskt på ännu ett sätt, dvs det sätter en högre standard. Man blir van vid att tjejer ska vara så snygga som de är med smink, och det blir det nya normalfallet. Då blir de helt plötsligt fulare än normalt utan smink, och deras naturella tillstånd blir "fult". Det är en olycklig utveckling. Det jag säger är att man kan tänka på detta. Tänka på sin situation och vara medveten om hur detta fungerar. Och om man sedan ändrar sitt beteende och slutar använda smink, bra. Fortsätter man som man gjort, bra. Kanske kommer man ändra sin idé om hur man uppfostrar sitt barn. Dessa saker tar tid. Och självklart ska man få göra sig fin. Män klär sig i kostym vid fina tillställningar. Kvinnor sminkar sig. Det blir bara problematiskt när det sker hela tiden, och det är väldigt snedfördelat mellan kvinnor och män.
Brott och straff
Straff har alltid varit ett ämne där högern, som i de flesta andra frågor, alltid haft en mer konservativ hållning medan vänstern varit mer nytänkande och moderna (därav namnet "konservativt"). De flesta beslut sossarna gör bekämpas oftast av högern, och 30 år senare brukar högern oftast hålla med vänstern i frågan. Man kan säga att högern är sossar, fast 30 år senare. Jag förstår inte riktigt poängen med det, konservatism säger basically "nej, utvecklas inte!". När människor hela tiden blir fler och fler, mer intelligenta, med nya upptäckter och uppfinningar och vi får alltfler idéer att utbyta, så tycker vissa att vi inte ska följa med den utvecklingen utan sträva bakåt. Jag har aldrig förstått det.
Och inom brott och straff är det likadant. Högern argumenterar för fler och längre straff, vänstern för mildare straff. Även liberaler argumenterar för hårdare straff, hur hänger det ihop? Ska inte liberaler argumentera för allas frihet, vilket i min logik skulle betyda mildrare straff? Under tiden vill vänstern ha mildare straff, de som av många kombineras med auktoritär kommunism och kontrollerande frihetsberövande socialism är dem som vill att folk ska vara fria.
Jag har länge funderat över straff, och tyckt olika i frågan. När jag var yngre tyckte jag ordspråket "öga för ett öga" var ett bra talesätt, rättvisa. Mördar du någon så ska du ta priset, du ska mördas eller på annat sätt straffas hårt. Jag menar, fick jag välja skulle Hitler bli fysiskt och psykiskt torterad dagligen, men inte låtas dö, utan man ska precis hålla honom vid liv så att man kan fortsätta tortyren så länge som möjligt. För att han ska betala priset för det han gjort.
Men på senare år har jag ändrat åsikt i frågan, nu är jag för mildare straff. Men jag är för fortfarande för straff, jag anser att man ska straffas, man ska betala något slags pris för det man gjort. Min åsikt har många anledningar.
1. Jag ser det inte individuellt längre. Nu ser jag det från ett samhällsperspektiv. Jag anser att man ska alltid ska sträva efter den samlade mängden lycka i ett samhälle. Vilken nytta gör det att infängsla en person 25 år? Blir samhället, som helhet, lyckligare? Nej. En person har genom ett brott orsakat samhället misslycka, sedan orsakar samhället mer olycka genom att infängsla en person. Jag ser inte poängen i det. Det blir som att en olycklig händelse orsakar en annan olycklig händelse. Sedan måste såklart personen som gjort brottet behandlas, annars kommer den personen istället orsaka ytterligare olycka.
2. Våld föder våld. Ilska föder ilska. Rättvisa brukar vara en anledning till att straffa en person. För det första kan man aldrig göra omständigheterna fullständigt rättvisa, man kan inte återskapa samma situation igen och se till att lika många lider på den kriminelles sida. För det andra tror jag inte man blir lyckligare av att veta att den som gjorde brottet sitter bakom lås och bom. Jag tror man är lika vilsen och arg, sådana trauman (om man pratar om mord t.ex) måste bearbetas med behandling och över tid.
3. Många brukar säga att straff har en avskräckande effekt och minskar antalet brott i världen. Jag har aldrig hört något bevis på det, har dock ofta hört att ökade straff inte alls påverkar brottsantalet. Istället inger det känslan av ett hårdare samhälle, vilket ökar frustrationen hos brottslingar och provocerar fram fler brott istället. Hårdare straff säger "ni passar inte in i samhället, titta vad som händer mer er om ni gör något brottsligt". Det skapar en starkare vi och dem-känsla. Vi lagliga, ni olagliga. Brott kommer ur ökade klyftor och fattigdom, många siffror visar på det. Och högern ökar klyftorna. Inte undra på att dem vill ha hårdare straff.
Men detta är så svårt att argumentera för. Det är så lätt att stå på andra sidan. Så var det i debatterna innan valet. Så fort någon sade att de var för mildare straff sade motståndarna "jaså, så du vill att en person som mördat din syster ska få släppas ut redan efter halva tiden?". De gör det personligt, vilket är precis vad juridiken inte ska handla om. En drabbad person ska inte få påverka straffet. De tar även fram vi och dem-stämpeln, och frånskiljer den kriminelle från resten av samhället, vi är bra och fina och oskyldiga men den där kriminella vill vi inte ha att göra med. Det skapar stigmatisering mellan grupper. Vi måste hålla ihop. Ingen vill mörda eller stjäla. Alla är en produkt av samhället. Har man stulit är man fattig och samhällets skyddsnät har inte skyddat dem, har man mördat har man psykiska problem och behöver vård. 5 år i fängelset hjälper ingen. När man sitter i fängelset hamnar man i samma grupp som alla andra stämplade kriminella, likadant som om man placerar alla invandrare i Rinkeby så uppstår problem, grupper skapas i samhället. Då umgås man med andra kriminella och känslan av att man står utanför samhället ökar, så kommer man ut och fortsätter begå brott. Då har samhället skapat olycka inte bara genom fängelsestraffet, utan även genom att slipa en kriminell.
Nu låter det som att jag är mot straff helt, vilket jag inte är. Jag är öppen att diskutera vilka former straff ska ha, men detta är i stort mina åsikter i området.
Straff har alltid varit ett ämne där högern, som i de flesta andra frågor, alltid haft en mer konservativ hållning medan vänstern varit mer nytänkande och moderna (därav namnet "konservativt"). De flesta beslut sossarna gör bekämpas oftast av högern, och 30 år senare brukar högern oftast hålla med vänstern i frågan. Man kan säga att högern är sossar, fast 30 år senare. Jag förstår inte riktigt poängen med det, konservatism säger basically "nej, utvecklas inte!". När människor hela tiden blir fler och fler, mer intelligenta, med nya upptäckter och uppfinningar och vi får alltfler idéer att utbyta, så tycker vissa att vi inte ska följa med den utvecklingen utan sträva bakåt. Jag har aldrig förstått det.
Och inom brott och straff är det likadant. Högern argumenterar för fler och längre straff, vänstern för mildare straff. Även liberaler argumenterar för hårdare straff, hur hänger det ihop? Ska inte liberaler argumentera för allas frihet, vilket i min logik skulle betyda mildrare straff? Under tiden vill vänstern ha mildare straff, de som av många kombineras med auktoritär kommunism och kontrollerande frihetsberövande socialism är dem som vill att folk ska vara fria.
Jag har länge funderat över straff, och tyckt olika i frågan. När jag var yngre tyckte jag ordspråket "öga för ett öga" var ett bra talesätt, rättvisa. Mördar du någon så ska du ta priset, du ska mördas eller på annat sätt straffas hårt. Jag menar, fick jag välja skulle Hitler bli fysiskt och psykiskt torterad dagligen, men inte låtas dö, utan man ska precis hålla honom vid liv så att man kan fortsätta tortyren så länge som möjligt. För att han ska betala priset för det han gjort.
Men på senare år har jag ändrat åsikt i frågan, nu är jag för mildare straff. Men jag är för fortfarande för straff, jag anser att man ska straffas, man ska betala något slags pris för det man gjort. Min åsikt har många anledningar.
1. Jag ser det inte individuellt längre. Nu ser jag det från ett samhällsperspektiv. Jag anser att man ska alltid ska sträva efter den samlade mängden lycka i ett samhälle. Vilken nytta gör det att infängsla en person 25 år? Blir samhället, som helhet, lyckligare? Nej. En person har genom ett brott orsakat samhället misslycka, sedan orsakar samhället mer olycka genom att infängsla en person. Jag ser inte poängen i det. Det blir som att en olycklig händelse orsakar en annan olycklig händelse. Sedan måste såklart personen som gjort brottet behandlas, annars kommer den personen istället orsaka ytterligare olycka.
2. Våld föder våld. Ilska föder ilska. Rättvisa brukar vara en anledning till att straffa en person. För det första kan man aldrig göra omständigheterna fullständigt rättvisa, man kan inte återskapa samma situation igen och se till att lika många lider på den kriminelles sida. För det andra tror jag inte man blir lyckligare av att veta att den som gjorde brottet sitter bakom lås och bom. Jag tror man är lika vilsen och arg, sådana trauman (om man pratar om mord t.ex) måste bearbetas med behandling och över tid.
3. Många brukar säga att straff har en avskräckande effekt och minskar antalet brott i världen. Jag har aldrig hört något bevis på det, har dock ofta hört att ökade straff inte alls påverkar brottsantalet. Istället inger det känslan av ett hårdare samhälle, vilket ökar frustrationen hos brottslingar och provocerar fram fler brott istället. Hårdare straff säger "ni passar inte in i samhället, titta vad som händer mer er om ni gör något brottsligt". Det skapar en starkare vi och dem-känsla. Vi lagliga, ni olagliga. Brott kommer ur ökade klyftor och fattigdom, många siffror visar på det. Och högern ökar klyftorna. Inte undra på att dem vill ha hårdare straff.
Men detta är så svårt att argumentera för. Det är så lätt att stå på andra sidan. Så var det i debatterna innan valet. Så fort någon sade att de var för mildare straff sade motståndarna "jaså, så du vill att en person som mördat din syster ska få släppas ut redan efter halva tiden?". De gör det personligt, vilket är precis vad juridiken inte ska handla om. En drabbad person ska inte få påverka straffet. De tar även fram vi och dem-stämpeln, och frånskiljer den kriminelle från resten av samhället, vi är bra och fina och oskyldiga men den där kriminella vill vi inte ha att göra med. Det skapar stigmatisering mellan grupper. Vi måste hålla ihop. Ingen vill mörda eller stjäla. Alla är en produkt av samhället. Har man stulit är man fattig och samhällets skyddsnät har inte skyddat dem, har man mördat har man psykiska problem och behöver vård. 5 år i fängelset hjälper ingen. När man sitter i fängelset hamnar man i samma grupp som alla andra stämplade kriminella, likadant som om man placerar alla invandrare i Rinkeby så uppstår problem, grupper skapas i samhället. Då umgås man med andra kriminella och känslan av att man står utanför samhället ökar, så kommer man ut och fortsätter begå brott. Då har samhället skapat olycka inte bara genom fängelsestraffet, utan även genom att slipa en kriminell.
Nu låter det som att jag är mot straff helt, vilket jag inte är. Jag är öppen att diskutera vilka former straff ska ha, men detta är i stort mina åsikter i området.
"Lös knuten och gå vidare i samtalet"
Jag läste på ett forum under ett callcenterpass när jag väntade på samtal för att sälja el- och telefoniavtal en debatt om huruvida callcenters borde förbjudas, för att så många hatar att få säljsamtal. Ett av argumenten som var för callcenters existens var att callcenterverksamhet sysselsätter runt 100.000 ungdomar Sverige runt, och att vi kan tolerera ett och annat iriterande samtal om året då någon vill sälja strumpbyxor varpå man slänger luren i örat på dem för att undvika massarbetslöshet. Jag vet inte huruvida dessa siffror är pålitliga, men detta argument fick mig att höja på ögonbrynen. För mig kändes det som att säga, i exemplet att misshandel finns som arbete: "Ska vi verkligen tillåta folk att gå runt och misshandla personer på måfå för 100kr/timmen? Ja, för det sysselsätter ju 100.000 personer, och massarbetslöshet är väl onödigt?". Ni förstår självklart skillnaderna i dessa exempel, men jag tycker principen är likadan.
Jag har jobbat på två olika callcenters i sammanlagt ungefär 2,5 månader. Upplevelserna har varit upp och ner för mig, men jag måste säga att det för det mesta varit ner. Jag har generellt inte gillat upplevelsen. Anledningen till att jag jobbat med det är att det är en av de få branscher jag fått anställning inom, och i tider som dessa tager man vad man haver. Jag har fyra huvudargument mot callcenterverksamheter i allmänhet.
Det är så lätt att få anställning på callcenters. Detta kanske låter konstigt som att vara en negativ åsikt, men jag ska förklara. Callcenters rekryterar så lättsamt för att grunden i arbetet, för att kunna klara av det på en basnivå, krävs det bara att man sitter och läser upp ett manus för folk man ringer. Senare utvecklas man i argumentation och infallsvinklar osv. Första callcentret jag anställdes vid hade knappt en anställningsintervju, jag skickade in min ansökan, kom dit på vad som kallades anställningsintervju, men var mer som "Ok, du är anställd", och sedan hade jag en "utbildning" på två timmar. That's it. Sen fick jag sitta och sälja med diverse medlyssningar och uppföljningar. Detta leder till att hälften av personalen på ett callcenter är oerhört okvalificerad och jobbet utförs på ett väldigt oprofessionellt sätt. Callcenterverksamheter framstår ofta som väldigt oseriösa, villket dem ofta är. Företagen nyrekryterar hela tiden för att många slutar jobba där tidigt för att de inte vårdar de anställda de har.
Lönen är provisionsbaserad. I början av ens anställning har man oftast fast lön, för att inte 90% av dem man nyrekryterar ska sluta när de inser att de inte tjänar några pengar på att gå dit, i och med att få säljer som toppsäljare sina första pass. Men efter "startlönen" tar slut får alla provision. Jag har lämnat båda mina jobb när eller strax efter jag fått provisionslön, just för att jag tjänade inget eller väldigt lite per timme. Jag tycker starkt att om man ska gå till ett jobb ska man garanterat ha lön för det, och om man jobbar dåligt ska man få hjälp, och jobbar man fortfarande dåligt efter det, och anställaren inte finner att man gör jobbet bra nog för lönen, så ska man sägas upp. Man ska inte behöva gå till jobbet och kanske få lön, det är orättvist mot arbetaren. Socialdemokrat som jag är så gillar jag inte detta system. Per säljer skitmycket och kasserar in 20 000 i månaden, medan Anders säljer jättedåligt och får 40kr/timmen varannat pass han jobbar. Detta känns väldigt likt ett klassamhälle, vilket inte är någonting jag stödjer.
Verksamheten är så sjukt prestationsbaserat. När jag har berättat för andra vad vi gör när man säljer ett avtal på ena företaget jag jobbat för tycker de oftast det låter helt sjukt. När man sålde ett avtal gick man från datorn, gick till en klocka i mitten av rummet, ringde på den och mottog en skur applåder. Detta givetvis för att motivera personalen. Det kanske inte låter så dåligt, hur många får applåder på jobbet? Men hur känner sig än en gång Anders, när Per självsäkert går fram till klockan och plingar fyra gånger, och han själv inte har plingat en enda gång den här veckan? Jag tror inte han mår så mycket bättre av det, speciellt med tanke på att han dessutom tjänar sämst med pengar av alla på jobbet.
Man måste tvinga folk till saker. Det är att säga det i sin yttersta mening, och denna punkt kan appliceras på all säljverksamhet i hela världen, men som mest på callcenterverksamhet. Säljjobb går i grunden ut på att åt en kund som inte vill köpa något bestämma att de vill köpa något. Man ska få allt att låta så bra som möjligt och om möjligt utelämna negativ information, och sedan argumentera med kunden och övertala dem att köpa. Säger kunden "nej" ska man ignorera det och fortsätta ändå. Säljledarna sade att det var bättre att få luren i örat från en förbannad kund än att lägga på så fort de sade att de inte var intresserade. I fallet telefonförsäljning ser jag det som att man tränger sig in i en privatpersons bostad, och sedan manipulerar dem att köpa något de sagt att de inte vill ha. Det finns en del principer jag tycker säljföretag ska följa, men skulle de följa dem skulle callcenterverksamhet inte finnas längre, för det skulle inte gå att driva någon verksamhet som är lönt på det:
1. Säger kunden "nej" eller "inte intresserad" ska man säga tack och hejdå.
2. Man ska bara säga följande: "Hej, jag ringer från x och vill sälja y. Det kostar a. Vill du köpa?" Säger kunden ja säljer man till dem och säger allt som gäller, säger den nej säger man tack och hejdå. Ingen argumentation, inget förskönande, inga olika infallsvinklar.
3. Man ska bara ringa till dem som själva aktivt anmält sitt intresse att få säljsamtal.
Under ett samtal med en kund stod min säljledare bredvid mig och lyssnade. Det ledde till att jag blev extra aggressiv mot kunden, och försökte "köra över" den så mycket jag kunde. När jag trodde säljet var färdigt och började med avtalsinspelningen så höjde kunden rösten och skällde ut mig för att han aldrig under samtalet klart sagt att han ville köpa ett avtal. Jag blev röd i ansiktet och ursäktade mig, varpå min säljledare sade "lös knuten och gå vidare i samtalet". Jag ursäktade mig en stund tills kunden blev lite gladare och sålde avtalet. När jag lade ifrån mig hörlurarna tänkte jag "shit, nu klantade jag mig ordentligt", men min säljledare klappade mig på ryggen och berömde hur jag tog samtalet. Att jag totalt körde över kunden tills den blev förbannad för att generera en sälj till företaget var alltså viktigare än att kunden var glad. Jag hade nått mitt mål, det var allt som spelade roll, hur jag nått dit spelade mindre roll.
Detta för osökt mina tankar till företag och kapitalism. Det är detta jag tycker är så sjukt med kapitalism. Jag kan säga det som en nära person till mig en gång sade det: Inom kapitalism kommer pengar före människan. Det är vinst och pengar som är det viktiga i ett kapitalistiskt samhälle, inte att människor mår bra, för det är bara den med pengar som klarar sig. Vinna eller försvinna. Det är inte en politik för solidaritet och omhändertagande. Jag tycker kapitalism är bra på många sätt, som t.ex konkurrenskraft, och tävlingen det frambringar sporrar folk att göra sitt bästa. Men ett kapitaistiskt system får inte vara för liberalt, en omfördelningspolitik och vilja att kunna ta hand om varandra måste också finnas.
När jag tog studenten från skolan var jag för första gången i mitt liv skoltrött, och hade varit det i ett halvår. Det jag var less på var att bli betygsatt hela tiden. "Du har gjort si och så ifrån dig, du var si och så bra." Jag ville bort från det, och tänkte att om jag jobbade i ett år kanske jag skulle komma ifrån det. Min dröm var ett jobb där man fick en uppgift och fick en fast lön om man kom till jobbet och utförde den uppgiften. Men jag hamnade i den branschen där man kanske blir betygsatt som mest, inte bara med ord, utan även genom lönen. En av mina säljledare sade faktiskt själv att säljjobb är raka motsatsen från ett sånt jobb, att "knuffa köttvagnar" bara krävde att man gjorde det och att säljjobb krävde en större prestation från säljaren. Nu i efterhand var det kanske en naiv tanke att tro att jag helt kunde komma från betygsättningen.
Jag får väl bara hoppas att jag hittar ett jobb där jag får knuffa köttvagnar.
Jag har jobbat på två olika callcenters i sammanlagt ungefär 2,5 månader. Upplevelserna har varit upp och ner för mig, men jag måste säga att det för det mesta varit ner. Jag har generellt inte gillat upplevelsen. Anledningen till att jag jobbat med det är att det är en av de få branscher jag fått anställning inom, och i tider som dessa tager man vad man haver. Jag har fyra huvudargument mot callcenterverksamheter i allmänhet.
Det är så lätt att få anställning på callcenters. Detta kanske låter konstigt som att vara en negativ åsikt, men jag ska förklara. Callcenters rekryterar så lättsamt för att grunden i arbetet, för att kunna klara av det på en basnivå, krävs det bara att man sitter och läser upp ett manus för folk man ringer. Senare utvecklas man i argumentation och infallsvinklar osv. Första callcentret jag anställdes vid hade knappt en anställningsintervju, jag skickade in min ansökan, kom dit på vad som kallades anställningsintervju, men var mer som "Ok, du är anställd", och sedan hade jag en "utbildning" på två timmar. That's it. Sen fick jag sitta och sälja med diverse medlyssningar och uppföljningar. Detta leder till att hälften av personalen på ett callcenter är oerhört okvalificerad och jobbet utförs på ett väldigt oprofessionellt sätt. Callcenterverksamheter framstår ofta som väldigt oseriösa, villket dem ofta är. Företagen nyrekryterar hela tiden för att många slutar jobba där tidigt för att de inte vårdar de anställda de har.
Lönen är provisionsbaserad. I början av ens anställning har man oftast fast lön, för att inte 90% av dem man nyrekryterar ska sluta när de inser att de inte tjänar några pengar på att gå dit, i och med att få säljer som toppsäljare sina första pass. Men efter "startlönen" tar slut får alla provision. Jag har lämnat båda mina jobb när eller strax efter jag fått provisionslön, just för att jag tjänade inget eller väldigt lite per timme. Jag tycker starkt att om man ska gå till ett jobb ska man garanterat ha lön för det, och om man jobbar dåligt ska man få hjälp, och jobbar man fortfarande dåligt efter det, och anställaren inte finner att man gör jobbet bra nog för lönen, så ska man sägas upp. Man ska inte behöva gå till jobbet och kanske få lön, det är orättvist mot arbetaren. Socialdemokrat som jag är så gillar jag inte detta system. Per säljer skitmycket och kasserar in 20 000 i månaden, medan Anders säljer jättedåligt och får 40kr/timmen varannat pass han jobbar. Detta känns väldigt likt ett klassamhälle, vilket inte är någonting jag stödjer.
Verksamheten är så sjukt prestationsbaserat. När jag har berättat för andra vad vi gör när man säljer ett avtal på ena företaget jag jobbat för tycker de oftast det låter helt sjukt. När man sålde ett avtal gick man från datorn, gick till en klocka i mitten av rummet, ringde på den och mottog en skur applåder. Detta givetvis för att motivera personalen. Det kanske inte låter så dåligt, hur många får applåder på jobbet? Men hur känner sig än en gång Anders, när Per självsäkert går fram till klockan och plingar fyra gånger, och han själv inte har plingat en enda gång den här veckan? Jag tror inte han mår så mycket bättre av det, speciellt med tanke på att han dessutom tjänar sämst med pengar av alla på jobbet.
Man måste tvinga folk till saker. Det är att säga det i sin yttersta mening, och denna punkt kan appliceras på all säljverksamhet i hela världen, men som mest på callcenterverksamhet. Säljjobb går i grunden ut på att åt en kund som inte vill köpa något bestämma att de vill köpa något. Man ska få allt att låta så bra som möjligt och om möjligt utelämna negativ information, och sedan argumentera med kunden och övertala dem att köpa. Säger kunden "nej" ska man ignorera det och fortsätta ändå. Säljledarna sade att det var bättre att få luren i örat från en förbannad kund än att lägga på så fort de sade att de inte var intresserade. I fallet telefonförsäljning ser jag det som att man tränger sig in i en privatpersons bostad, och sedan manipulerar dem att köpa något de sagt att de inte vill ha. Det finns en del principer jag tycker säljföretag ska följa, men skulle de följa dem skulle callcenterverksamhet inte finnas längre, för det skulle inte gå att driva någon verksamhet som är lönt på det:
1. Säger kunden "nej" eller "inte intresserad" ska man säga tack och hejdå.
2. Man ska bara säga följande: "Hej, jag ringer från x och vill sälja y. Det kostar a. Vill du köpa?" Säger kunden ja säljer man till dem och säger allt som gäller, säger den nej säger man tack och hejdå. Ingen argumentation, inget förskönande, inga olika infallsvinklar.
3. Man ska bara ringa till dem som själva aktivt anmält sitt intresse att få säljsamtal.
Under ett samtal med en kund stod min säljledare bredvid mig och lyssnade. Det ledde till att jag blev extra aggressiv mot kunden, och försökte "köra över" den så mycket jag kunde. När jag trodde säljet var färdigt och började med avtalsinspelningen så höjde kunden rösten och skällde ut mig för att han aldrig under samtalet klart sagt att han ville köpa ett avtal. Jag blev röd i ansiktet och ursäktade mig, varpå min säljledare sade "lös knuten och gå vidare i samtalet". Jag ursäktade mig en stund tills kunden blev lite gladare och sålde avtalet. När jag lade ifrån mig hörlurarna tänkte jag "shit, nu klantade jag mig ordentligt", men min säljledare klappade mig på ryggen och berömde hur jag tog samtalet. Att jag totalt körde över kunden tills den blev förbannad för att generera en sälj till företaget var alltså viktigare än att kunden var glad. Jag hade nått mitt mål, det var allt som spelade roll, hur jag nått dit spelade mindre roll.
Detta för osökt mina tankar till företag och kapitalism. Det är detta jag tycker är så sjukt med kapitalism. Jag kan säga det som en nära person till mig en gång sade det: Inom kapitalism kommer pengar före människan. Det är vinst och pengar som är det viktiga i ett kapitalistiskt samhälle, inte att människor mår bra, för det är bara den med pengar som klarar sig. Vinna eller försvinna. Det är inte en politik för solidaritet och omhändertagande. Jag tycker kapitalism är bra på många sätt, som t.ex konkurrenskraft, och tävlingen det frambringar sporrar folk att göra sitt bästa. Men ett kapitaistiskt system får inte vara för liberalt, en omfördelningspolitik och vilja att kunna ta hand om varandra måste också finnas.
När jag tog studenten från skolan var jag för första gången i mitt liv skoltrött, och hade varit det i ett halvår. Det jag var less på var att bli betygsatt hela tiden. "Du har gjort si och så ifrån dig, du var si och så bra." Jag ville bort från det, och tänkte att om jag jobbade i ett år kanske jag skulle komma ifrån det. Min dröm var ett jobb där man fick en uppgift och fick en fast lön om man kom till jobbet och utförde den uppgiften. Men jag hamnade i den branschen där man kanske blir betygsatt som mest, inte bara med ord, utan även genom lönen. En av mina säljledare sade faktiskt själv att säljjobb är raka motsatsen från ett sånt jobb, att "knuffa köttvagnar" bara krävde att man gjorde det och att säljjobb krävde en större prestation från säljaren. Nu i efterhand var det kanske en naiv tanke att tro att jag helt kunde komma från betygsättningen.
Jag får väl bara hoppas att jag hittar ett jobb där jag får knuffa köttvagnar.
Tid
Allt jag någonsin gjort, allt jag åstadkommit och strävat efter under i alla fall de senaste 5 åren i mitt liv, har lett till detta. Jag har ikväll kollat facebook ungefär varje halvtimme. Jag vet inte vad jag ska göra. De senaste 9 månaderna har jag förlorat min skola och WoW, mina två huvudsakliga tidsfördrivare förr. Nu har jag spelat WC3 och CS ganska intensivt i några månader för att fylla tomrummet, men nu känner jag att inte det heller håller. Jag har alltid velat sett på tid som någonting dyrbart, något som ska vara svårt att prioritera och som alltid ska vara fyllt med något vettigt. Så känner jag inte att det har varit det senaste året. Tid har istället varit något man har haft problem med att fördriva, något som aldrig tog slut utan det bara kommer mer och mer och det kommer mer tid än det kommer saker man kan/vill göra med den tiden. Nu känner jag mig extremt rastlös, och det är av anledningen att jag alltid strävat för att hålla mitt schema tomt, så att jag aldrig ska vara tvungen att välja mellan två saker, så att jag alltid skulle ha haft tid att göra allt jag vill göra. Men nu har pendeln svingat åt andra hållet, nu har jag fått slut på saker att göra. Och har för mycket tid. Ibland skulle jag vilja kunna sälja tid till andra för en dyr peng, för det verkar vara något andra har alldeles för lite av och jag har alldeles för mycket av. Men att sälja tid är ju att jobba. Men nu har jag inte jobb. Denna livsinställning har gjort mig till en väldigt passiv människa, speciellt inom det sociala livet, och nu sitter jag här, nästan helt ensam, för att jag aldrig sträcker ut handen.
Då ställer jag mig frågan, vad ska jag göra med min tid? En tanke jag haft är att börja spela WoW igen nu när den jag sålde till sa att jag fick spela på kontot :P Men jag känner helt enkelt att WoW inte har något att erbjuda mig längre. Jag är less. Efter fyra år har jag väl tröttnat, helt enkelt. Jag trättnade faktiskt redan för ett år sedan, men det var fortfarande ganska kul. WoW i sitt nuvarande format, med Northrend och allt two-shottande och allt PvP-one-shottande, och en väldigt ensam spelvärld (för mig iaf), gör att jag känner mig rastlös i Azeroth. Men samtidigt som jag vet att jag inte vill spela WoW längre, saknar jag det fruktansvärt. Jag saknar minnena. Som WoW var förr. Nemliss på lvl 70 i Shattrath. Lómiel. När jag dingade 60. Plaguelands. Men det är inte så längre, och jag tror att även om det var så skulle jag ändå vara uttråkad. Det är inte WoW det är fel på: Jag är less på alla de andra typ tio spelen jag har också. Jag är kanske less på vad jag gör: Spela spel och surfa. Mycket av vad jag är så van vid att göra och som jag alltid passivt och utan att egentligen göra ett val utan bara har gjort, är nu borta. Därför känner jag en tomhet.
"There's nowhere to set my aim, so I'm everywhere"
"Days disappear, and my world keeps changing"
"Charlotte: I'm stuck. Does it get easier.
Bob: No. Yes. It gets easier.
Charlotte: Oh yeah? Look at you.
Bob: Thanks. The more you know who you are, and what you want, the less you let things upset you.
Charlotte: Yeah. I just don't know what I'm supposed to be, you know. I tried being a writer, but I hate what I write. I tried taking pictures, but they were so mediocre. You know, every girl goes through a photography phase. You know, horses... taking dumb pictures of your feet."
Jag gillar att kolla på bilder nu, känner man att man inte har något att göra för tillfället så kollar man gärna på det förgångna. Speciellt WoW-bilder.
Så vad ska jag göra? Vad ska jag fylla min tid med? Musik, serier, kompisar... tjejer. Jag känner mig så aimless. Men jag vet att detta är temporärt, då jag planerar att börja studera socionom om ett halvår. Men det är just det halvåret som är problemet... Ju mer isolerad jag blir från personer desto sämre kommer min situation bli. Även om jag är med, låt säga Anton en gång, så betyder det inte att vi kommer börja träffas hela dagarna för det. Det blir en temporär lösning.
Vad har jag uppnått då? Låt se...
Så en sak jag funderat över är varför jag är mer missnöjd än någonsin nu när allt detta bra hänt mig. Jag måste ha fått för mycket tid. När man har knapp tid att göra något tror jag det blir roligare, för musten tas inte ur det och man tar mer tillvara på tiden. Nu har jag fått all tid i världen att krama ur min WoW-dator-spela-facebook-svamp, och nu är den torr. Skitvärld. Jag antar att man måste variera sig, och det gjorde jag ju när jag hade skolan. Nu känner jag mig mer fri, men mer isolerad, pga min passivitet.
En del av mig önskar att jag hade supit och knullat mer under min ungdom, haft mer roligt. Ett sorts "passa på medans du är ung"-tänk. Jag vill inte vara 40 år och tänka tillbaka "Fan att jag inte passade på att ha kul medans jag fortfarande var ung". Och det är nu jag borde göra det i så fall, eller egentligen tidigare. Den andra delen av mig, den största delen, är nöjd med den jag är som person vad gäller åsikter, värderingar, tankesätt osv, och enligt den delen har jag inte agerat fel, eftersom jag gjort vad jag har känt att jag vill göra och inte stridigt mot mina principer och åsikter. Jag vill ju inte dricka. Jag är egentligen mer nöjd över vem jag är nu än jag någonsin varit, och har mer självförtroende nu än på många år, och ju mer självsäker jag blir desto mindre problem med dessa tankar tror jag att jag kommer ha.
Detta får mig att börja fundera över beslut, och vilken egentlig makt vi har över dem. Så länge jag kan minnas, fr.o.m. att jag var 5 år ungefär, har jag varit en lite blyg och laidback person. Sedan jag var 15 har jag varit emot alkohol, och jag står fortfarande fast vid det. Om jag i så många år haft dessa åsikter, kan jag då bara skita i det och sticka och köpa en sexpack öl och dricka den? Rent praktiskt kan jag självklart det, men kan jag fortfarande må bra över mig själv efter? Det skulle strida mot många av mina principer, och jag tror jag skulle tycka jag var en ganska svag person om jag gjorde det. Därför känns det inte som om jag bara kan göra vad som helst, ta vilket beslut som helst, p.g.a. den person jag är.
Jag hade en två veckor lång praktik på Teaterverkstan nyligen. Detta var ett sätt för mig att känna att jag gjorde något, och något jag ville göra, för jag är lite intresserad av teater och drama. Men när jag var där, även när jag gjorde kreativa och roliga saker som övningar och gestaltningar, kände jag mig inte så mycket lyckligare än vad jag trodde jag skulle bli. Jag kände fortfarande en hopplöshel, ovilja och "det här vill jag inte göra i framtiden"-känsla. Visst, det var kul, men det kändes inget som jag ville göra i längden. Detta fick mig att fundera över om jag överhuvudtaget kunde komma ifrån min rastlöshetskänsla och likgiltighetskänsla. Om jag inte kunde det där, var skulle det då gå? Jag fick något att göra, och jag fick göra något jag ville. De två huvudsakerna jag klagar på.
Jaja, nu ska jag kolla facebook igen! :D
You got critically hit for 9001 damage by HUGE WALL OF TEXT.
Då ställer jag mig frågan, vad ska jag göra med min tid? En tanke jag haft är att börja spela WoW igen nu när den jag sålde till sa att jag fick spela på kontot :P Men jag känner helt enkelt att WoW inte har något att erbjuda mig längre. Jag är less. Efter fyra år har jag väl tröttnat, helt enkelt. Jag trättnade faktiskt redan för ett år sedan, men det var fortfarande ganska kul. WoW i sitt nuvarande format, med Northrend och allt two-shottande och allt PvP-one-shottande, och en väldigt ensam spelvärld (för mig iaf), gör att jag känner mig rastlös i Azeroth. Men samtidigt som jag vet att jag inte vill spela WoW längre, saknar jag det fruktansvärt. Jag saknar minnena. Som WoW var förr. Nemliss på lvl 70 i Shattrath. Lómiel. När jag dingade 60. Plaguelands. Men det är inte så längre, och jag tror att även om det var så skulle jag ändå vara uttråkad. Det är inte WoW det är fel på: Jag är less på alla de andra typ tio spelen jag har också. Jag är kanske less på vad jag gör: Spela spel och surfa. Mycket av vad jag är så van vid att göra och som jag alltid passivt och utan att egentligen göra ett val utan bara har gjort, är nu borta. Därför känner jag en tomhet.
"There's nowhere to set my aim, so I'm everywhere"
"Days disappear, and my world keeps changing"
"Charlotte: I'm stuck. Does it get easier.
Bob: No. Yes. It gets easier.
Charlotte: Oh yeah? Look at you.
Bob: Thanks. The more you know who you are, and what you want, the less you let things upset you.
Charlotte: Yeah. I just don't know what I'm supposed to be, you know. I tried being a writer, but I hate what I write. I tried taking pictures, but they were so mediocre. You know, every girl goes through a photography phase. You know, horses... taking dumb pictures of your feet."
Jag gillar att kolla på bilder nu, känner man att man inte har något att göra för tillfället så kollar man gärna på det förgångna. Speciellt WoW-bilder.
Så vad ska jag göra? Vad ska jag fylla min tid med? Musik, serier, kompisar... tjejer. Jag känner mig så aimless. Men jag vet att detta är temporärt, då jag planerar att börja studera socionom om ett halvår. Men det är just det halvåret som är problemet... Ju mer isolerad jag blir från personer desto sämre kommer min situation bli. Även om jag är med, låt säga Anton en gång, så betyder det inte att vi kommer börja träffas hela dagarna för det. Det blir en temporär lösning.
Vad har jag uppnått då? Låt se...
- Jag har flytta hemifrån, och slipper känslan av att sitta hemma och inte göra något och känna sig skyldig för det. Nu gör jag ju iofs samma sak, men ingen klagar.
- Jag bor med mina favoritmänniskor, Ayoub och Maria. Även om jag granskar dem objektivt, dvs inte räknar med att jag är "van" med dem, så tycker jag verkligen om dem. Dem passar mig. De är inte irriterande. Det är sådana människor jag vill ha runt mig. Varför är jag då inte nöjd? Det måste bero på brist på aktivitet och ombyte.
- Min relation med Johan blir närmre och närmre och starkare och starkare, trots att vi bor i olika städer. Det är också en person jag verkligen gillar, top 3.
- Jag har egen dator, kan göra vad jag vill, när jag vill, ostört. Något jag önskat länge. Det ledde dock till att jag slutade med WoW :P
Så en sak jag funderat över är varför jag är mer missnöjd än någonsin nu när allt detta bra hänt mig. Jag måste ha fått för mycket tid. När man har knapp tid att göra något tror jag det blir roligare, för musten tas inte ur det och man tar mer tillvara på tiden. Nu har jag fått all tid i världen att krama ur min WoW-dator-spela-facebook-svamp, och nu är den torr. Skitvärld. Jag antar att man måste variera sig, och det gjorde jag ju när jag hade skolan. Nu känner jag mig mer fri, men mer isolerad, pga min passivitet.
En del av mig önskar att jag hade supit och knullat mer under min ungdom, haft mer roligt. Ett sorts "passa på medans du är ung"-tänk. Jag vill inte vara 40 år och tänka tillbaka "Fan att jag inte passade på att ha kul medans jag fortfarande var ung". Och det är nu jag borde göra det i så fall, eller egentligen tidigare. Den andra delen av mig, den största delen, är nöjd med den jag är som person vad gäller åsikter, värderingar, tankesätt osv, och enligt den delen har jag inte agerat fel, eftersom jag gjort vad jag har känt att jag vill göra och inte stridigt mot mina principer och åsikter. Jag vill ju inte dricka. Jag är egentligen mer nöjd över vem jag är nu än jag någonsin varit, och har mer självförtroende nu än på många år, och ju mer självsäker jag blir desto mindre problem med dessa tankar tror jag att jag kommer ha.
Detta får mig att börja fundera över beslut, och vilken egentlig makt vi har över dem. Så länge jag kan minnas, fr.o.m. att jag var 5 år ungefär, har jag varit en lite blyg och laidback person. Sedan jag var 15 har jag varit emot alkohol, och jag står fortfarande fast vid det. Om jag i så många år haft dessa åsikter, kan jag då bara skita i det och sticka och köpa en sexpack öl och dricka den? Rent praktiskt kan jag självklart det, men kan jag fortfarande må bra över mig själv efter? Det skulle strida mot många av mina principer, och jag tror jag skulle tycka jag var en ganska svag person om jag gjorde det. Därför känns det inte som om jag bara kan göra vad som helst, ta vilket beslut som helst, p.g.a. den person jag är.
Jag hade en två veckor lång praktik på Teaterverkstan nyligen. Detta var ett sätt för mig att känna att jag gjorde något, och något jag ville göra, för jag är lite intresserad av teater och drama. Men när jag var där, även när jag gjorde kreativa och roliga saker som övningar och gestaltningar, kände jag mig inte så mycket lyckligare än vad jag trodde jag skulle bli. Jag kände fortfarande en hopplöshel, ovilja och "det här vill jag inte göra i framtiden"-känsla. Visst, det var kul, men det kändes inget som jag ville göra i längden. Detta fick mig att fundera över om jag överhuvudtaget kunde komma ifrån min rastlöshetskänsla och likgiltighetskänsla. Om jag inte kunde det där, var skulle det då gå? Jag fick något att göra, och jag fick göra något jag ville. De två huvudsakerna jag klagar på.
Jaja, nu ska jag kolla facebook igen! :D
You got critically hit for 9001 damage by HUGE WALL OF TEXT.
Antipiratpartiet
Piratpartiet tar ett i-landsproblem, "jag vill ladda ladda ner gratis", förstorar det och gör ett parti av det. Men för att kunna vara ett parti måste de ha argument, och det är frihet och demokrati. Kultur ska vara fritt för alla och nedladdning är en fråga om demokrati. Men varför måste man ha ett i-landsproblem som forum för dessa diskussioner? Kan man inte prata om svälten i världen, sjukdomar, krig eller miljön? Nej, vi ska prata om ett litet skitproblem som de rikaste och mest välgödda i världen har som inte går att motivera på något sätt. Ska man ta bort äganderätten på film, musik, spel, böcker m.m. måste man ta bort äganderätten på allt, och det funkar inte.
"Men vi har ju teknologin..." Ja, vi har teknologin att sno en flaska cola på affären också, ska alla då få rätt att göra det? Vi har teknologin att döda, ska alla då döda varandra?
Pp är ett parti för personer som inte har något intresse för riktiga politiska frågor, utan bara bryr sig om att få ladda ner gratis. Sen stödjer dem det med att säga att det handlar om demokrati, och det är sant, men mycket handlar om demokrati, och det finns andra, bättre sätt att uttrycka det på.
Sen har jag inget vettigt förslag på hur man ska kontrollera fildelningen utan att det blir 1984 av det, men jag känner många som är motståndare till FRA och Ipred osv, men som inte laddar ner. Det bästa vore att presentera ny teknologi som är lagligt och piratpartisterna är nöjda med, såsom Spotify.
"Men vi har ju teknologin..." Ja, vi har teknologin att sno en flaska cola på affären också, ska alla då få rätt att göra det? Vi har teknologin att döda, ska alla då döda varandra?
Pp är ett parti för personer som inte har något intresse för riktiga politiska frågor, utan bara bryr sig om att få ladda ner gratis. Sen stödjer dem det med att säga att det handlar om demokrati, och det är sant, men mycket handlar om demokrati, och det finns andra, bättre sätt att uttrycka det på.
Sen har jag inget vettigt förslag på hur man ska kontrollera fildelningen utan att det blir 1984 av det, men jag känner många som är motståndare till FRA och Ipred osv, men som inte laddar ner. Det bästa vore att presentera ny teknologi som är lagligt och piratpartisterna är nöjda med, såsom Spotify.
Män
Jag har funderat en del kring män, och hur närhet mellan män ses. Jag är extremt liberal vad det gäller närhet och "bögighet" mellan män; jag kan gosa i tight spoon-form i bara kalsonger utan problem. Jag kan vistas naken runt mina nära killkompisar utan problem. Men detta har jag märkt är starkt avvikande från normen. Jag känner ingen annan kille, inte ens mina absolut närmaste och "bögigaste" kompisar, som kan gosa lika nära och intimt som jag. Någon gång innan min gräns dras (ja, jag har en gräns :P) märker jag att deras gräns redan är passerad och de uttrycker sig som obekväma, och redan här har man passerat normens gräns för länge sedan. För mig är fysisk närhet likadan mellan de olika könen, med undantag från att jag är heterosexuell och inte skulle vilja ha sex med en annan kille. Det är nästan mer ofritt när det kommer till tjejer för mig, för där är risken att gos tolkas som något sexuellt större.
Och när jag pratar om detta från min synpunkt så måste jag tänka på att "vanliga" killar tolererar bra mycket mindre närhet än mina absolut, i mina ögon, homofobiska kamrater. För den stora allmänheten dras gränsen vid en grabbig, "bra jobbat"-kram en gång per månad.
Men för tjejer verkar det inte vara såhär. De verkar kunna gosa och krama varandra nästan oförhindrat. Och gosar dem med en kille är ju det bara normalt. Det är ju normen. Varför ska det vara skillnad?
Även de mest klarsynta killkompisar jag har, dem jag tycker är mycket smartare och mer öppensinnade och kreativa än mig på väldigt många olika sätt, även dem är i mina ögon homofobiska i viss mån. För de flesta blir killgos något sexuellt och äckligt, men för mig förblir det bara ickesexuellt gos. Närhet. Likadant som när jag gosar med tjejer: Det blir inte sexuellt förräns någon part blir upphetsad eller kyssar och tafs kommer in i bilden. Detta tycker jag är en väldigt jämlik syn på könen.
Synen de flesta har på detta tycker jag känns väldigt primitiv. På många sätt har människan och svenskar utvecklats: Vi dödar inte längre varandra i the survival of the fittest, vi har demokrati, eftersträvar jämlikhet... Men något i våra hjärnor säger att bögar och närhet mellan killar är fel. Bögigt. Avvikande. Många accepterar bögar som idé, människor, ja jämlikar. Men när det kommer till närhet mellan två killar så är det okej om två andra gör det, de får göra vad dem vill, men inte jag! Jag är inte så'n, jag distanserar mig. Men håll på ni.
Jag känner att detta är en barriär. En barriär både för utvecklingen av synen på hbt-personer och en barriär mellan mig och mina vänner. Men jag får väl hoppas att jag en dag träffar en person som jag känner är helt frigjord, och har samma syn på detta som jag.
Och när jag pratar om detta från min synpunkt så måste jag tänka på att "vanliga" killar tolererar bra mycket mindre närhet än mina absolut, i mina ögon, homofobiska kamrater. För den stora allmänheten dras gränsen vid en grabbig, "bra jobbat"-kram en gång per månad.
Men för tjejer verkar det inte vara såhär. De verkar kunna gosa och krama varandra nästan oförhindrat. Och gosar dem med en kille är ju det bara normalt. Det är ju normen. Varför ska det vara skillnad?
Även de mest klarsynta killkompisar jag har, dem jag tycker är mycket smartare och mer öppensinnade och kreativa än mig på väldigt många olika sätt, även dem är i mina ögon homofobiska i viss mån. För de flesta blir killgos något sexuellt och äckligt, men för mig förblir det bara ickesexuellt gos. Närhet. Likadant som när jag gosar med tjejer: Det blir inte sexuellt förräns någon part blir upphetsad eller kyssar och tafs kommer in i bilden. Detta tycker jag är en väldigt jämlik syn på könen.
Synen de flesta har på detta tycker jag känns väldigt primitiv. På många sätt har människan och svenskar utvecklats: Vi dödar inte längre varandra i the survival of the fittest, vi har demokrati, eftersträvar jämlikhet... Men något i våra hjärnor säger att bögar och närhet mellan killar är fel. Bögigt. Avvikande. Många accepterar bögar som idé, människor, ja jämlikar. Men när det kommer till närhet mellan två killar så är det okej om två andra gör det, de får göra vad dem vill, men inte jag! Jag är inte så'n, jag distanserar mig. Men håll på ni.
Jag känner att detta är en barriär. En barriär både för utvecklingen av synen på hbt-personer och en barriär mellan mig och mina vänner. Men jag får väl hoppas att jag en dag träffar en person som jag känner är helt frigjord, och har samma syn på detta som jag.
