"Lös knuten och gå vidare i samtalet"
Jag läste på ett forum under ett callcenterpass när jag väntade på samtal för att sälja el- och telefoniavtal en debatt om huruvida callcenters borde förbjudas, för att så många hatar att få säljsamtal. Ett av argumenten som var för callcenters existens var att callcenterverksamhet sysselsätter runt 100.000 ungdomar Sverige runt, och att vi kan tolerera ett och annat iriterande samtal om året då någon vill sälja strumpbyxor varpå man slänger luren i örat på dem för att undvika massarbetslöshet. Jag vet inte huruvida dessa siffror är pålitliga, men detta argument fick mig att höja på ögonbrynen. För mig kändes det som att säga, i exemplet att misshandel finns som arbete: "Ska vi verkligen tillåta folk att gå runt och misshandla personer på måfå för 100kr/timmen? Ja, för det sysselsätter ju 100.000 personer, och massarbetslöshet är väl onödigt?". Ni förstår självklart skillnaderna i dessa exempel, men jag tycker principen är likadan.
Jag har jobbat på två olika callcenters i sammanlagt ungefär 2,5 månader. Upplevelserna har varit upp och ner för mig, men jag måste säga att det för det mesta varit ner. Jag har generellt inte gillat upplevelsen. Anledningen till att jag jobbat med det är att det är en av de få branscher jag fått anställning inom, och i tider som dessa tager man vad man haver. Jag har fyra huvudargument mot callcenterverksamheter i allmänhet.
Det är så lätt att få anställning på callcenters. Detta kanske låter konstigt som att vara en negativ åsikt, men jag ska förklara. Callcenters rekryterar så lättsamt för att grunden i arbetet, för att kunna klara av det på en basnivå, krävs det bara att man sitter och läser upp ett manus för folk man ringer. Senare utvecklas man i argumentation och infallsvinklar osv. Första callcentret jag anställdes vid hade knappt en anställningsintervju, jag skickade in min ansökan, kom dit på vad som kallades anställningsintervju, men var mer som "Ok, du är anställd", och sedan hade jag en "utbildning" på två timmar. That's it. Sen fick jag sitta och sälja med diverse medlyssningar och uppföljningar. Detta leder till att hälften av personalen på ett callcenter är oerhört okvalificerad och jobbet utförs på ett väldigt oprofessionellt sätt. Callcenterverksamheter framstår ofta som väldigt oseriösa, villket dem ofta är. Företagen nyrekryterar hela tiden för att många slutar jobba där tidigt för att de inte vårdar de anställda de har.
Lönen är provisionsbaserad. I början av ens anställning har man oftast fast lön, för att inte 90% av dem man nyrekryterar ska sluta när de inser att de inte tjänar några pengar på att gå dit, i och med att få säljer som toppsäljare sina första pass. Men efter "startlönen" tar slut får alla provision. Jag har lämnat båda mina jobb när eller strax efter jag fått provisionslön, just för att jag tjänade inget eller väldigt lite per timme. Jag tycker starkt att om man ska gå till ett jobb ska man garanterat ha lön för det, och om man jobbar dåligt ska man få hjälp, och jobbar man fortfarande dåligt efter det, och anställaren inte finner att man gör jobbet bra nog för lönen, så ska man sägas upp. Man ska inte behöva gå till jobbet och kanske få lön, det är orättvist mot arbetaren. Socialdemokrat som jag är så gillar jag inte detta system. Per säljer skitmycket och kasserar in 20 000 i månaden, medan Anders säljer jättedåligt och får 40kr/timmen varannat pass han jobbar. Detta känns väldigt likt ett klassamhälle, vilket inte är någonting jag stödjer.
Verksamheten är så sjukt prestationsbaserat. När jag har berättat för andra vad vi gör när man säljer ett avtal på ena företaget jag jobbat för tycker de oftast det låter helt sjukt. När man sålde ett avtal gick man från datorn, gick till en klocka i mitten av rummet, ringde på den och mottog en skur applåder. Detta givetvis för att motivera personalen. Det kanske inte låter så dåligt, hur många får applåder på jobbet? Men hur känner sig än en gång Anders, när Per självsäkert går fram till klockan och plingar fyra gånger, och han själv inte har plingat en enda gång den här veckan? Jag tror inte han mår så mycket bättre av det, speciellt med tanke på att han dessutom tjänar sämst med pengar av alla på jobbet.
Man måste tvinga folk till saker. Det är att säga det i sin yttersta mening, och denna punkt kan appliceras på all säljverksamhet i hela världen, men som mest på callcenterverksamhet. Säljjobb går i grunden ut på att åt en kund som inte vill köpa något bestämma att de vill köpa något. Man ska få allt att låta så bra som möjligt och om möjligt utelämna negativ information, och sedan argumentera med kunden och övertala dem att köpa. Säger kunden "nej" ska man ignorera det och fortsätta ändå. Säljledarna sade att det var bättre att få luren i örat från en förbannad kund än att lägga på så fort de sade att de inte var intresserade. I fallet telefonförsäljning ser jag det som att man tränger sig in i en privatpersons bostad, och sedan manipulerar dem att köpa något de sagt att de inte vill ha. Det finns en del principer jag tycker säljföretag ska följa, men skulle de följa dem skulle callcenterverksamhet inte finnas längre, för det skulle inte gå att driva någon verksamhet som är lönt på det:
1. Säger kunden "nej" eller "inte intresserad" ska man säga tack och hejdå.
2. Man ska bara säga följande: "Hej, jag ringer från x och vill sälja y. Det kostar a. Vill du köpa?" Säger kunden ja säljer man till dem och säger allt som gäller, säger den nej säger man tack och hejdå. Ingen argumentation, inget förskönande, inga olika infallsvinklar.
3. Man ska bara ringa till dem som själva aktivt anmält sitt intresse att få säljsamtal.
Under ett samtal med en kund stod min säljledare bredvid mig och lyssnade. Det ledde till att jag blev extra aggressiv mot kunden, och försökte "köra över" den så mycket jag kunde. När jag trodde säljet var färdigt och började med avtalsinspelningen så höjde kunden rösten och skällde ut mig för att han aldrig under samtalet klart sagt att han ville köpa ett avtal. Jag blev röd i ansiktet och ursäktade mig, varpå min säljledare sade "lös knuten och gå vidare i samtalet". Jag ursäktade mig en stund tills kunden blev lite gladare och sålde avtalet. När jag lade ifrån mig hörlurarna tänkte jag "shit, nu klantade jag mig ordentligt", men min säljledare klappade mig på ryggen och berömde hur jag tog samtalet. Att jag totalt körde över kunden tills den blev förbannad för att generera en sälj till företaget var alltså viktigare än att kunden var glad. Jag hade nått mitt mål, det var allt som spelade roll, hur jag nått dit spelade mindre roll.
Detta för osökt mina tankar till företag och kapitalism. Det är detta jag tycker är så sjukt med kapitalism. Jag kan säga det som en nära person till mig en gång sade det: Inom kapitalism kommer pengar före människan. Det är vinst och pengar som är det viktiga i ett kapitalistiskt samhälle, inte att människor mår bra, för det är bara den med pengar som klarar sig. Vinna eller försvinna. Det är inte en politik för solidaritet och omhändertagande. Jag tycker kapitalism är bra på många sätt, som t.ex konkurrenskraft, och tävlingen det frambringar sporrar folk att göra sitt bästa. Men ett kapitaistiskt system får inte vara för liberalt, en omfördelningspolitik och vilja att kunna ta hand om varandra måste också finnas.
När jag tog studenten från skolan var jag för första gången i mitt liv skoltrött, och hade varit det i ett halvår. Det jag var less på var att bli betygsatt hela tiden. "Du har gjort si och så ifrån dig, du var si och så bra." Jag ville bort från det, och tänkte att om jag jobbade i ett år kanske jag skulle komma ifrån det. Min dröm var ett jobb där man fick en uppgift och fick en fast lön om man kom till jobbet och utförde den uppgiften. Men jag hamnade i den branschen där man kanske blir betygsatt som mest, inte bara med ord, utan även genom lönen. En av mina säljledare sade faktiskt själv att säljjobb är raka motsatsen från ett sånt jobb, att "knuffa köttvagnar" bara krävde att man gjorde det och att säljjobb krävde en större prestation från säljaren. Nu i efterhand var det kanske en naiv tanke att tro att jag helt kunde komma från betygsättningen.
Jag får väl bara hoppas att jag hittar ett jobb där jag får knuffa köttvagnar.
Jag har jobbat på två olika callcenters i sammanlagt ungefär 2,5 månader. Upplevelserna har varit upp och ner för mig, men jag måste säga att det för det mesta varit ner. Jag har generellt inte gillat upplevelsen. Anledningen till att jag jobbat med det är att det är en av de få branscher jag fått anställning inom, och i tider som dessa tager man vad man haver. Jag har fyra huvudargument mot callcenterverksamheter i allmänhet.
Det är så lätt att få anställning på callcenters. Detta kanske låter konstigt som att vara en negativ åsikt, men jag ska förklara. Callcenters rekryterar så lättsamt för att grunden i arbetet, för att kunna klara av det på en basnivå, krävs det bara att man sitter och läser upp ett manus för folk man ringer. Senare utvecklas man i argumentation och infallsvinklar osv. Första callcentret jag anställdes vid hade knappt en anställningsintervju, jag skickade in min ansökan, kom dit på vad som kallades anställningsintervju, men var mer som "Ok, du är anställd", och sedan hade jag en "utbildning" på två timmar. That's it. Sen fick jag sitta och sälja med diverse medlyssningar och uppföljningar. Detta leder till att hälften av personalen på ett callcenter är oerhört okvalificerad och jobbet utförs på ett väldigt oprofessionellt sätt. Callcenterverksamheter framstår ofta som väldigt oseriösa, villket dem ofta är. Företagen nyrekryterar hela tiden för att många slutar jobba där tidigt för att de inte vårdar de anställda de har.
Lönen är provisionsbaserad. I början av ens anställning har man oftast fast lön, för att inte 90% av dem man nyrekryterar ska sluta när de inser att de inte tjänar några pengar på att gå dit, i och med att få säljer som toppsäljare sina första pass. Men efter "startlönen" tar slut får alla provision. Jag har lämnat båda mina jobb när eller strax efter jag fått provisionslön, just för att jag tjänade inget eller väldigt lite per timme. Jag tycker starkt att om man ska gå till ett jobb ska man garanterat ha lön för det, och om man jobbar dåligt ska man få hjälp, och jobbar man fortfarande dåligt efter det, och anställaren inte finner att man gör jobbet bra nog för lönen, så ska man sägas upp. Man ska inte behöva gå till jobbet och kanske få lön, det är orättvist mot arbetaren. Socialdemokrat som jag är så gillar jag inte detta system. Per säljer skitmycket och kasserar in 20 000 i månaden, medan Anders säljer jättedåligt och får 40kr/timmen varannat pass han jobbar. Detta känns väldigt likt ett klassamhälle, vilket inte är någonting jag stödjer.
Verksamheten är så sjukt prestationsbaserat. När jag har berättat för andra vad vi gör när man säljer ett avtal på ena företaget jag jobbat för tycker de oftast det låter helt sjukt. När man sålde ett avtal gick man från datorn, gick till en klocka i mitten av rummet, ringde på den och mottog en skur applåder. Detta givetvis för att motivera personalen. Det kanske inte låter så dåligt, hur många får applåder på jobbet? Men hur känner sig än en gång Anders, när Per självsäkert går fram till klockan och plingar fyra gånger, och han själv inte har plingat en enda gång den här veckan? Jag tror inte han mår så mycket bättre av det, speciellt med tanke på att han dessutom tjänar sämst med pengar av alla på jobbet.
Man måste tvinga folk till saker. Det är att säga det i sin yttersta mening, och denna punkt kan appliceras på all säljverksamhet i hela världen, men som mest på callcenterverksamhet. Säljjobb går i grunden ut på att åt en kund som inte vill köpa något bestämma att de vill köpa något. Man ska få allt att låta så bra som möjligt och om möjligt utelämna negativ information, och sedan argumentera med kunden och övertala dem att köpa. Säger kunden "nej" ska man ignorera det och fortsätta ändå. Säljledarna sade att det var bättre att få luren i örat från en förbannad kund än att lägga på så fort de sade att de inte var intresserade. I fallet telefonförsäljning ser jag det som att man tränger sig in i en privatpersons bostad, och sedan manipulerar dem att köpa något de sagt att de inte vill ha. Det finns en del principer jag tycker säljföretag ska följa, men skulle de följa dem skulle callcenterverksamhet inte finnas längre, för det skulle inte gå att driva någon verksamhet som är lönt på det:
1. Säger kunden "nej" eller "inte intresserad" ska man säga tack och hejdå.
2. Man ska bara säga följande: "Hej, jag ringer från x och vill sälja y. Det kostar a. Vill du köpa?" Säger kunden ja säljer man till dem och säger allt som gäller, säger den nej säger man tack och hejdå. Ingen argumentation, inget förskönande, inga olika infallsvinklar.
3. Man ska bara ringa till dem som själva aktivt anmält sitt intresse att få säljsamtal.
Under ett samtal med en kund stod min säljledare bredvid mig och lyssnade. Det ledde till att jag blev extra aggressiv mot kunden, och försökte "köra över" den så mycket jag kunde. När jag trodde säljet var färdigt och började med avtalsinspelningen så höjde kunden rösten och skällde ut mig för att han aldrig under samtalet klart sagt att han ville köpa ett avtal. Jag blev röd i ansiktet och ursäktade mig, varpå min säljledare sade "lös knuten och gå vidare i samtalet". Jag ursäktade mig en stund tills kunden blev lite gladare och sålde avtalet. När jag lade ifrån mig hörlurarna tänkte jag "shit, nu klantade jag mig ordentligt", men min säljledare klappade mig på ryggen och berömde hur jag tog samtalet. Att jag totalt körde över kunden tills den blev förbannad för att generera en sälj till företaget var alltså viktigare än att kunden var glad. Jag hade nått mitt mål, det var allt som spelade roll, hur jag nått dit spelade mindre roll.
Detta för osökt mina tankar till företag och kapitalism. Det är detta jag tycker är så sjukt med kapitalism. Jag kan säga det som en nära person till mig en gång sade det: Inom kapitalism kommer pengar före människan. Det är vinst och pengar som är det viktiga i ett kapitalistiskt samhälle, inte att människor mår bra, för det är bara den med pengar som klarar sig. Vinna eller försvinna. Det är inte en politik för solidaritet och omhändertagande. Jag tycker kapitalism är bra på många sätt, som t.ex konkurrenskraft, och tävlingen det frambringar sporrar folk att göra sitt bästa. Men ett kapitaistiskt system får inte vara för liberalt, en omfördelningspolitik och vilja att kunna ta hand om varandra måste också finnas.
När jag tog studenten från skolan var jag för första gången i mitt liv skoltrött, och hade varit det i ett halvår. Det jag var less på var att bli betygsatt hela tiden. "Du har gjort si och så ifrån dig, du var si och så bra." Jag ville bort från det, och tänkte att om jag jobbade i ett år kanske jag skulle komma ifrån det. Min dröm var ett jobb där man fick en uppgift och fick en fast lön om man kom till jobbet och utförde den uppgiften. Men jag hamnade i den branschen där man kanske blir betygsatt som mest, inte bara med ord, utan även genom lönen. En av mina säljledare sade faktiskt själv att säljjobb är raka motsatsen från ett sånt jobb, att "knuffa köttvagnar" bara krävde att man gjorde det och att säljjobb krävde en större prestation från säljaren. Nu i efterhand var det kanske en naiv tanke att tro att jag helt kunde komma från betygsättningen.
Jag får väl bara hoppas att jag hittar ett jobb där jag får knuffa köttvagnar.
